Jag hade helt missat att Åsa Romson och Paul Lappalainen skrev en replik på min replik på deras ursprungliga text som riktade sig mot Erik Ullenhag:
Frågan är hur stor del av integrationsproblemen som är en direkt konsekvens av diskrimineringen och följaktligen hur stora politiska åtgärder som ska sättas in på ämnet. De menade att Kanadas försprång i sysselsättningsgrad i främsta hand består i deras mer effektiva kamp mot diskriminering. Jag visade i min replik att de är marginellt bättre. Inget nytt tillkommer i Lappalainens och Romsons text som motbevisar detta. Istället kör de ett skamgrepp:
Jag gjorde en analys när Lisa Bjurwald gjorde exakt samma sak med Andreas Johansson Heinö.
Tydligen är det är inte de nyanländas bästa jag vill. Mina egentliga bevekelsegrund verkar enligt Romson och Lappalainen egentligen vara är att stryka en särskild (läs rasistisk och populistisk sådan) opinion medhårs.
Istället för att i sak diskutera de saker som skulle kunna leda till en bättre integration, bland annat en förändrad och mer flexibel arbetsmarknad, annan syn på språkutbildning och medborgarskap så insinueras det att jag fiskar i bruna vatten (som det brukade heta 2002).
På fullaste allvar menar jag att det inte är säkert att ett överdrivet fokus på diskriminering faktiskt kommer få de konsekvenser man önskar, dvs fler nyanlända i arbete. Jag menar inte att man ska ignorera kampen mot diskriminering. Emellertid menar jag att det är vilseledande att om vi bara gör som Kanada så löser sig allt.
Uppenbarligen är inte Kanada så mycket bättre än oss på just den fronten. Istället borde vi se på andra faktorer som utmärker Kanada. Det är tydligen Romson och då kanske även hela MP och Lappalainen ointresserade av. Istället insinuerar de att jag vill stryka populister och rasister medhårs.
Det är lumpet och lågt och båda borde förstå att jag absolut inte har något till över för flörtar med populism.
Att enbart titta på hur brister ska åtgärdas hos invandrare cementerar inte bara bilden av invandrare som problem, det trivialiserar den utbredda diskrimineringen i vardagen. Det är bekymmersamt att Cwejman vill vända bort fokuset från diskriminering som hinder, inte minst på arbetsmarknaden.I sak tillför inte texten något nytt till diskussionen. Min kritik mot Lappalainen och Romson är inte att de fokuserar på diskriminering, det gör jag också.
Frågan är hur stor del av integrationsproblemen som är en direkt konsekvens av diskrimineringen och följaktligen hur stora politiska åtgärder som ska sättas in på ämnet. De menade att Kanadas försprång i sysselsättningsgrad i främsta hand består i deras mer effektiva kamp mot diskriminering. Jag visade i min replik att de är marginellt bättre. Inget nytt tillkommer i Lappalainens och Romsons text som motbevisar detta. Istället kör de ett skamgrepp:
Cwejman vill som många av dagens folkpartister hellre diskutera frågor om språkkrav på och selektivitet av invandrare. Vi menar att det mest är en debatt för att stryka en särskild folkopinion medhårs.Stycket ovan är inget annat än diskursiv disciplinering. Genom att löst koppla den politiska motståndaren till ex SD, vare sig en sådan koppling finns eller inte så kan all argumentation som den politiska motståndaren för snabbt raderas.
Jag gjorde en analys när Lisa Bjurwald gjorde exakt samma sak med Andreas Johansson Heinö.
Tydligen är det är inte de nyanländas bästa jag vill. Mina egentliga bevekelsegrund verkar enligt Romson och Lappalainen egentligen vara är att stryka en särskild (läs rasistisk och populistisk sådan) opinion medhårs.
Istället för att i sak diskutera de saker som skulle kunna leda till en bättre integration, bland annat en förändrad och mer flexibel arbetsmarknad, annan syn på språkutbildning och medborgarskap så insinueras det att jag fiskar i bruna vatten (som det brukade heta 2002).
På fullaste allvar menar jag att det inte är säkert att ett överdrivet fokus på diskriminering faktiskt kommer få de konsekvenser man önskar, dvs fler nyanlända i arbete. Jag menar inte att man ska ignorera kampen mot diskriminering. Emellertid menar jag att det är vilseledande att om vi bara gör som Kanada så löser sig allt.
Uppenbarligen är inte Kanada så mycket bättre än oss på just den fronten. Istället borde vi se på andra faktorer som utmärker Kanada. Det är tydligen Romson och då kanske även hela MP och Lappalainen ointresserade av. Istället insinuerar de att jag vill stryka populister och rasister medhårs.
Det är lumpet och lågt och båda borde förstå att jag absolut inte har något till över för flörtar med populism.
Inlägg
