Har tidigare skrivit om problemet med pressstöd som även utsträcks generellt till frågan om kulturstöd och all annan form av politiserat stöd till kultur och opinionsbildning i samhället. Den tidigare diskussionen handlade om tidningen Mana som Johan Stael von Holstein var upprörd över. Tidningen delfinansierades med hjälp av offentliga medel och givetvis blossade det upp en hetsig debatt om vilka tidningar som förtjänar pressstöd.
Givetvis är svaret ingen eller alla. Medelvägen är i det här fallet en inbjudan till den debatt som nu startats av Kurdo Baksi. Hans utläggning om Nationaldemokraterna är säkert inte fel, frågan är bara vad det har för relevans för sakfrågan. Baksis resonemang når en kritisk punkt vid ett tillfälle: "Presstöd är ett bra sätt att finansiera journalistik som marknaden inte kan bära." Så långt håller jag inte med men är beredd att förstå att det är ett ärligt argument han anför. Sedan blir det skruvat: "Jag är också av den åsikten att staten i princip inte bör lägga sig i vad tidningarna som får stöd skriver om."
Antingen är man i princip emot att staten skickar med krav när pengar skickas ut eller så är man för motsatsen. Det går inte att som Kurdo Baksi ha principer som man bryter mot i samma sekund de formuleras.
Men Baksi fortsätter:
"Men som i alla demokratiska samhällen måste det finnas gränser och dem har Nationell Idag passerat." Varför inte, vi har gränser och de är klart och tydligt definierade i den tjocka lagboken - där råder inga oklarheter.
Problemet är annorlunda med pressstödet eftersom dess gränsdragningar inte är glasklara. Det finns idag tre positioner i frågan:
1) Endast "demokratiska" eller av staten accepterade opinionskanaler anses värda stöd av olika anledningar, alltifrån kvalité till mångfald kan anföras som argument. Här fungerar stödet som en statlig reproduktion av önskvärd opinionsbildning. Du får välja vilken tidning du vill så länge vi har valt den åt dig, för att parafrasera Henry Ford.
2) Inga gränser upprättas alls och helt plötsligt är alla potentiella mottagare av stöd så länge de uppnår kravet på antal tryckta exemplar eller liknande. Lösningen är praktisk för då slipper man inkonsekvenser modell Baksi, däremot kommer det bli väldigt väldigt dyrt.
3) Pressstödet avskaffas helt och kompenseras med ex momssänkningar generellt över hela brädet för dagstidningar och liknande former av publikationer. Staten slipper vara indirekt opinionsbildare eller diskriminera mindre önskade tidningar.
Problemet är att stödet alltid politiseras kraftigt i händelsen av att man ger stöd till delar av kultur och mediesektorn. När det fanns en risk att tidningen Mana skulle förlora sitt stöd skanderade chefsredaktören Babak Rahimi att stödet nu helt plötsligt skulle komma politiseras. När Kurdo Baksi nu försöker förhindra ND från att få pengar är det ett tydligt tecken på att all form av pressstöd och kulturstöd är ett djupt politiserat och problematiskt fenomen redan innan någon berövas det.
Inlägg
